Sluta skolan!
En lärares tankar och råd till unga föräldrar
av
Lennart Mogren
Min mamma gifte om sig för över fyrtio år sedan med Åke T:son Lovén, som alltså blev min styvpappa. Han blev en god vän genom åren.
Åke är speciell på många sätt. Går sin egen väg. Det blev naturligt att låta honom läsa mitt manus till denna bok för synpunkter. Svaret kom i form av ett brev där Åke berättade och funderade över sin skoltid.
Lennart Mogren
av Åke T:son Lovén
De som kommer ihåg Erik Zetterström, Kar de Mumma, vet kanske att hans första bok hette "Två år i varje klass". Den beskrev hans egen skolgång. Han bar studentmössa en gång och det var i en film. Det gick ju bra för honom liksom en del andra som hade en liknande skolgång, t ex Povel Ramel och Tore Wretman, men man måste nog ändå erkänna att goda betyg och en dåtida studentexamen trots allt var en god grund för ett hyfsat yrkesliv.
Men det fanns ju en annan grupp dvs sådana som nog hade klarat skolan bra men av olika anledningar inte gick i läroverk. I "fattigsverige" fanns det rätt många sådana. Ingvar Kamprad är ett bra exempel. Man kan t.o.m. hävda att om han bott i Stockholm i stället för i Elmtaryd utanför Älmhult och gått på Handelshögskolan hade han säkert fått ett chefsjobb i ett börsnoterat företag och bott på Djursholm försedd med bilar, stort sommarställe och båtar. Men han hade aldrig skapat IKEA.
En del av de personer som grundade våra storindustrier saknade också formell utbildning. Det finns ju också särbegåvningar. Som den affärsman som mötte sin gamle mattelärare som kom ihåg att hans elev hade underbetyg i hans ämne. Läraren frågade hur det gått för honom.
— Jo tack, jag kan inte klaga. Jag köper maskindelar för 100 kronor och säljer dem för 150 och på de 5 procenten reder jag mig bra.
Men jag skall nu beskriva min egen skolgång som var fasansfull och lång. Jag är född på Östermalm 1924 och började vid 7 års ålder min skolgång i Fröken Linnés skola för pojkar (BILD). Eller hette det kanske gossar? Skolan låg i hörnan av Storgatan och Artillerigatan. Huset är sedan länge rivet. Där ligger nu Sveriges Industri. Ingången var från Artillerigatan. Det var ett helt vanligt 1800-talshus. Jag bodde på Storgatan 38, så det var inte lång väg att gå. De flesta hade tämligen nära då upptagningsområdet var från trakten av Djurgårdsbron till Östermalmstorg.
För de som bodde kring Sturegatan fanns Carlssons skola där t ex Olof Palme gick. I dessa privatskolor gick den högre borgerlighetens barn eftersom terminsavgiften var ca 180 kronor, vilket ju var en ansenlig summa vid denna tid. Det låg en folkskola i närheten på Linnégatan där det, förmodar jag, var avgiftsfritt och där man säkert hade utbildade lärare och ändamålsenliga lokaler vilket vi inte hade. Jag har ett skolkort där vi är 23 stycken. Av dessa har sex adliga namn och nio är vad man då kallade "adelns vederlikar" dvs de bar välkända namn som Enhörning, Bolinder, Ewerlöf och Zethelius. Några hade friplats.
Därmed inte sagt att våra lärarinnor var olämpliga. En mycket charmant dam, fru Broms, var min första "kärlek". Jag sände kort på hennes namnsdag, Anna, i årtionden. Hon startade senare Broms skola på Tysta gatan där prins Carl Gustaf gick.
Vi hade inte slöjd då det inte fanns någon lämplig lokal eller lärare. Gymnastik hade vi, minns jag vagt, en gång i veckan på Östermalms brandstation. Skolgården var Hedvig Eleonorakyrkans område. Det enda man kunde göra där var spela kula och hoppa hage. Ett nöje var att beskåda Gösta Ekman när han sneddade över gården. På vintern bar han en päls med skinnet utåt vilket vi tyckte var märkligt. Det var också så att när vi sedan skuIle fortsätta på Östermalms läroverk så var vi tvungna att pröva i samtliga ämnen eftersom man betraktade vår undervisning med skepsis. De som gick i Folkskolan behövde bra pröva i, jag tror två ämnen. Det var också så att vi ju samtliga skulle fortsätta i läroverk medan folkskoleeleverna ofta hade avslutat sin skolning förutom de som avsåg att taga realskoleexamen och få bära en grå ststudentmössa! Det sades att lärarna hade ett speciellt intresse av de elever som tänkte pröva in till läroverk och därför hjälpte dem på traven genom att ge dem lite högre betyg än de förtjänade.
Som minne av Linnéskolan har jag ett mycket vackert pennskaft som fröken Linné hade köpt under sin årliga sommarvistelse i Italien. En av klasskamraterna blev en vän för livet. En annan fick jag nyligen höra hade slutat sitt liv när han under en nattlig fest hoppat i sin pool som råkade var tömd.
Jag kom inte in i Östermalms läroverk utan tvingades till Nya Elementar (BILD)som låg bakom Hötorget i ett område som nu är totalt förändrat. Nya Elementar var en gammal ärevördig skola med gott anseende.
Den stora nackdelen var att jag var tvungen att resa med buss vilket var inte bara morgon och eftermiddag, utan även hem för lunch. Byggnaden var stor och skolgården hade en yta som en fotbollsplan. Min nära vän från Linné kom också hit men vi hamnade tyvärr inte i samma klass. Det berodde på att hans far, som hade en tjänst inom skolförvaltningen, hade upptäckt att den andra klassen var mer borgerligt sammansatt och ordnat så att hans son flyttats.
Fortsättning sid 2 >