Bok & DVD
Sluta skolan!
En lärares tankar och råd till unga föräldrar
av
Lennart Mogren
K–p bok och DVD p Books-on-DemandLadda hem bokens manus i pdf 380 KB
Att gå i skolan förr i tiden (fortsättning från sid 1)
av Åke T:son Lovén

Skillnaden mot Linné var förkrossande. Det gällde inte bara storleken på allt utan framförallt att det fanns många elever här som hade större livserfarenhet än jag. En oför-glömlig händelse var när en yngling satt i bänken och "gav or-der"om att alla skulle ta fram kuken. Han gjorde det själv. Men ingen följde hans råd. Efter några år blev skillnaderna än större då en del av de äldre började röka, gå på Solvalla och umgås med kvinnor på ett mer avancerat sätt.Vi hade bänkar som hängde i-hop med stolen. Det fanns plats för skolböcker och ett bläckhorn. Det är märkligt att jag inte minns att det förekom några olyckor med bläckhornen, dvs det var ingen som vågade kasta dem.
Lärarna var högt kvalificerade och flera var lektorer. Rent allmänt var läroverkslärare ansedda samhällsmedborgare. De hade löner som gjorde att de kunde ha hemmafru, hembiträde och sommarnöje. Disciplinen var för dem inget problem. Man hade respekt för dem.Vi reste oss upp när de kom in och när vi svarade. En lärare roade sig med att när man inte kunde svara så sade han:
— Sitt ner! Det är farligt att stå och sova.
vVi kallade dem magistern och använde våra efternamn, vilket gjorde att vi ibland också använde efternamn när vi ropade på våra kamrater. Som jag minns det så var vi i skolan även på lördagarna.Vi hade alltid läxor som noga förhördes. Jag brukade sällan läsa några sådana vilket ju skapade stort obehag när man fick frågan.Någon aga förekom inte, men vi hade små anmärkningsböcker där lärarna skrev om vi gjort något olämpligt. Den skulle sedan "kvitteras" av föräldrarna. Där stod att man inte fick besöka Schweizerier. Den benämningen hade nog hängt med sedan sekelskifter.Vi visste inte vad det var. Enligt Nordisk Familjebok är det "kafé förbundet med utskänkning af starka drycker."
En lärare som var lite speciellt avogt inställd till mig gav oss ett alternativ till anmärkning och det var att komma fram till katedern och få en örfil. Det var ingen rungande örfil men jag gillade inte metoden så jag sa att jag före-drog en anteckning i boken. Han gillade inte det. En termin gav han mig B? (IG) i historia vilket nog var historiskt. Jag var intresserad av historia och året efter, då vi hade en kvinna som lärare, fick jag AB. Ingen fick högre betyg.
En annan gång testade jag honom. Vi hade fått till hemuppgift att skriva om ett ämne som också Levertin behandlat. Jag skrev då av Levertin (författare 1862 – 1906) med en hel del ändringar, men tankarna var desamma. Jag fick underkänt på uppsatsen utan närmare förklaring. Hade han känt igen den borde han ju gett mig C (väldigt mycket IG!) för att jag fuskat.

Jag minns ofta väldigt udda ting som t ex när vi läste om Wicanders korktillverkning. Läraren frågade en elev som hette Wicander om han tillhörde den familjen. Gossen svarade:
— Nej, men vi är rika ändå.
En gång skrev jag en uppsats om sommarlovet. På uppsatserna brukade jag klara mig, men jag skrev alltid det fria ämnet. Läraren berömde uppsatsen och jag fick läsa upp den högt för klassen. Kanske berodde det på att jag använt mig av ett knep. Jag for på somrarna med S/S Saltsjön till Utö och en av de närmaste bryggorna var Dalarö. Jag visste att läraren vistades där under sitt långa sommarlov, vilket gjorde att jag bredde på om hur vackert Dalarö var.
Samme lärare lät oss läsa högt om Fritjof och Ingeborg där det stod något om att de "rörde sig häftigt under duntäcket." Vi lyckades avhålla oss från skratt, men sedan sa han:
— Nu skall ni gå hem och lära er det här!
Då brast alla fördämningar och han skrattade t.o.m. själv. Han var vår klassföreståndare och till sådana samlades det alltid in till en gås på hösten. Kristendomläraren var vänlig emot mig men en gång höll det på att gå riktigt illa. Han var inte präst. Troende var han nog men han hade ingenting till övers för underverk. Han förklarade bort dem. Så t ex sa han att Jesus förvandlade inte vatten till vin. I stället sa han:
— Som ni vet så brukar man när man har gäster servera de fina vinerna först och när gästerna blivit lite lummiga tar man fram de sämre sorterna. Så gjorde Jesus också men han gick längre. Han tog till vatten och eftersom hans åhörare var så exalterade märkte de inte skillnaden.
Detta fick min farmor höra. Hon var strängt religiös och blev mycket upprörd. Hon sa till min far att hon skulle klaga hos ärkebiskopen! Det var inget tomt hot eftersom hans hustru var nära släkt och min farmor hade frekvent kontakt medhenne. Min far blev skräckslagen och framhöll att jag hade nog med problem med lärarna som det var och denne som t.o.m. var en av de få vänliga. Hon gav med sig som väl var.
Gymnastiklektionerna avskydde jag och förundrades över klasskamrater som inte hade kalsonger. Lektionerna ägde rum på det närbelägna Gymnastiska Centralinstitutet.

Fortsättning sid 3 >

Kvarnis