Sluta skolan!
En lärares tankar och råd till unga föräldrar
av
Lennart Mogren
Detta är en text om mobbning som jag tänkt skriva under lång tid. Mobbning är ett hemskt fenomen som vi i praktiken betrakatar som ett nödvändigt ont. Det är om något att svika barnen. Mobbning gör ont. Men nödvändigt? -Nej!
Jag har hunnit med att se en del av skolans inre värld de år som gått sen jag var lärare första gången 1961. Det finns en hemsk förklaring till den frustration vi alla känner inför mobbning som fenomen. Förklaringen är kort och gott:
Ett av skolans dolda mål är att uppmuntra mobbning. Svårsmält, eller hur.
Måluppfyllelsen är avundsvärt hög. Måttet på måluppfyllelsen är nämligen en djupt rotad känsla av misstro mot medmänniskor och inte minst mot sig själv och den egna förmågan. Mera konkret, att man mår taskigt fyrtio år efter en toaspolning, vill hämnas på lärarna som anade men aldrig gjorde något och föraktar föräldrar som fostrar plågoandar. Blir det resultatet är målet uppnått.
Jag tror ytterst få i skolans värld, från Skolverket och neråt, någonsin har tänkt tanken att mobbning skulle vara ett av skolans främsta mål. Dock, bästa beviset på att det faktiskt stämmer, är att skolan bara i undantagsfall lyckas ta bort mobbning som allmänt fenomen. Mobbning i skolan består.
Skulle jag säga detta i ett lärarrum skulle jag mötas av en storm av upprörda protester. Man skulle hänvisa till mobbningteam och åtgärdsplaner. Men mobbningen fortsätter obönhörligt. Lärarna hinner sällan se med egna ögon och är ibland blinda när de har mobbningen framför ögonen.
Barn och tonåringar är inte värre än vi vuxna. Lärare är inte sämre människor än vi andra. Men alla är verksamma i en institution som har arbetsformer och synsätt som skulle göra oss alla till en av de tre kategorierna som omfattar samtliga i skolan: mobbare, mobboffer eller åskådare. Snygg regi av det perfekta mordet på självkänslan!
Jag undrar om föräldrar med barn som mobbats har varit med som betraktare i skolans vardag under en enda hel dag i sina barns liv. Jag tänker då på andra tillfällen än mentorträffar, klassmöten, öppet hus och liknande arrangerade besök. Osannolikt, eftersom skolan har ännu ett dolt mål och det är att skydda sig mot alla djupgående förändringar.
Föräldrar ska helst vara i skolan enbart under kontrollerade former. Det finns en skarp motsättning mellan lärarens instruktion att mäta elevers kompetens i förhållande till andra elever i en grupp, en slags ständigt pågående audition, och mammas och pappas mera villkorslösa intresse av att deras barn ska vara glada och trygga. Självsäkra elever som går sin egen väg betraktas som störande element i skolans kollektiv, där regler är viktiga som just regler. Reglerandet är viktigare än vad reglerna innehåller. Mössa av - i alla lägen!
Ofta kan man få höra av skolfolk att på deras skola är det inte mycket mobbning. Vill någon veta hur det verkligen ligger till är det bara att fråga eleverna. Eleverna vet. En vanföreställnig är att det inte skulle vara någon mening med att fråga. Vuxna tror att eleverna inte vågar säga hur det är. En bekväm uppfattning.
Jag har provat att fråga elever och fått en störtflod av beskrivningar av vad som pågår. Sanningen är att de flesta vuxna inte vill veta svaren. Det blir lugnast så. Risken är liten för att skolan ska bli synad med rubriker i media. Ingen journalist kommer innanför skolans väggar och granskar vad som pågår med den dryga miljonen barn och ungdomar som går i skolan fem dagar i veckan. Detta gäller innan självmordet är ett faktum eller domstolen fällt sitt utslag. Kidsen, de bara väntar på att få berätta för någon som lyssnar.
Vem tror att vi skulle skapa den skola vi har i dag om vi på nytt fick skapa former för barns lärande? Om vi, som är folket, fick bestämma?
Skolan i västvärlden skapades på 1800-talet för att få människor att bete sig på önskat sätt. Människorna skulle fungera i de styrandes visioner om ett tekniskt/ekonomiskt fulländat samhälle präglat av masskommunikation, massproduktion och masskonsumtion. Det förklarar skolans dolda mål, organisation och arbetmiljö. Skolan har lyckats väl med sin uppgift.
Det finns inga vetenskapliga belägg för att skolans arbetsformer och arbetsmiljö stimulerar till kreativ inlärning och utveckling av den egna unika kompetensen som varje människa har.
Att förändra skolan är förstås en stor uppgift. Jag tror vi behöver börja med uppriktiga samtal om hur det ser ut i verkligheten om vi ska orka lämna åskådarläktarna, kliva ut på arenan och avbryta spelet med våra barn.
Lennart Mogren